Osteoporos

Sjukdomsförloppet kan beskrivas som lömskt eftersom det inte visar symptom förrän en fraktur uppstår. De allvarligaste osteoporotiska frakturerna är de i lårbenets huvud och hals. Under de första tre månaderna efter frakturen uppstår komplikationer i 40 % av fallen och dödligheten från dem är 25 %. Förutom sjuklighet är kostnaden (social, psykologisk, ekonomisk) för frakturen på grund av eventuell funktionsnedsättning skrämmande.

Av ovanstående är det lätt att se att osteoporos tillhör den grupp sjukdomar där förebyggande åtgärder är av största vikt. Behandling av etablerad osteoporos kan minska risken för frakturer, men det är osannolikt att den helt återställer benkvalitet och styrka.

Det finns två viktiga begrepp för att förstå förloppet av osteoporos: den högsta densiteten som benet förvärvar under en persons liv (Maximal bentäthet) och den hastighet med vilken den förloras med åldern. Åldern då maximal bentäthet uppnås (dvs. när benet har störst styrka) är inte känd med säkerhet, men placeras vanligtvis i det tredje levnadsdecenniet för de flesta. Ju högre maximal bentäthet är vid denna ålder, d.v.s. ju tätare och starkare benet är då, desto starkare kommer det att förbli, proportionellt alltid, vid 60 eller 70 års ålder. Förlusthastigheten ökar främst hos kvinnor efter klimakteriet, när östrogenets skyddande effekt upphör.

Studier på monozygota tvillingar har visat att höjden av maximal bentäthet bestäms genetiskt till en procentandel av 60-70%. De återstående 30-40% bestäms av miljöfaktorer, såsom kost, motion, vanor, sjukdomar och medicinering. Professor Charles Dents uttalande att ”senil osteoporos är en pediatrisk sjukdom” återspeglar hur viktigt det är att uppnå högsta möjliga maximala bentäthet i ung ålder för bästa möjliga bentillstånd senare i livet.

Personer med ökad risk att utveckla osteoporos är främst kvinnor med klimakteriet (naturligt eller efter operation) före 45 års ålder samt personer med sköldkörtelsjukdom, personer som genomgår behandling med glukokortikoider eller heparin och kvinnor med långvarig menstruationsbrist, hypotalamisk etiologi. Dessa personer bör genomgå en bedömning av risken för att utveckla osteoporos. Det bästa testet vi har är mätning av bentäthet med DEXA. Detta är ett enkelt och smärtfritt test med låg kostnad och minimal radiologisk belastning för personen. Diagnosen osteoporos (eller dess förstadiumtillstånd som kallas osteopeni) ställs sedan genom statistisk jämförelse av patientens mätningar med mätningar från den allmänna befolkningen, av samma kön, ung (t-poäng) eller samma ålder (z-poäng).

Förebyggande av osteoporos fokuserar på tre huvudaxlar:

• Näringsintag. Tillräckligt intag av kalorier, kalcium från mejeriprodukter och D-vitamin krävs. Dessa två element (kalcium och D-vitamin) är viktiga för att bibehålla korrekt bentäthet och struktur. Minskad alkoholkonsumtion rekommenderas också, även om det inte har klarlagts om minskad koffein- och saltkonsumtion hjälper eller inte.
• Motion. Det rekommenderas att träna minst 3 gånger i veckan i 30 minuter. Promenader är ett utmärkt träningsalternativ. I vilket fall som helst bör typen av träning inte vara sådan att den predisponerar för fall och skador. Fördelarna med träning varar så länge personen tränar. Överdriven träning kan å andra sidan leda till att hypotalamus funktion undertrycks och därmed öka risken för att utveckla benskörhet.
• Att sluta röka. Rökning har visat sig påskynda benförlust och av denna anledning rekommenderas det starkt att personer med ökad risk att utveckla osteoporos slutar röka.